Lördag den 19:e i andra
I morse när jag gick på prommis med hundarna började tankarna gå om hur det är att vara ensam vårdnadshavare.
Egentligen är det inte så konstigt att jag som då är och har varit ensam vårdnadshavare till mina 3 älskade ungar sen Tesse var 7, Ante 5 och Lillis 2. Och nu är dom 20, 18 och 15!!! Men jag tycker nog att jag också var ensam om ansvaret och omtanken (dock inte i juridisk mening) ända sen dom föddes.
Uj, så konstigt stycke det blev, men jag ids inte ändra. Fortsättning och förklaring följer nedan:
Det jag tänkte säga är att det egentligen kanske är därför att jag först nu börjar nånstans inne i mej känna ett litet sug efter att förverkliga något för mej själv. Att känna att det snart börjar finnas tid och är tillåtet... bara det :)
Är man ensam vårdnadshavare med nära noll socialt nät, då blir man verkligen "bunden" (INTE negativt) dygnet runt och året om. Bara det att finnas för dom så mycket det bara går, vara möjlig att nå, lyssna, bry sig om. Att även lyssna på det som inte sägs, att se det som inte syns... Intuition! Det är så det kallas. Tror nog att den är lite mer tränad hos den som lever under de förhållandena än hos någon som inte behövt använda sig av just den, intuitionen.
Så nu till tanken på VAD SKA JAG DÅ GÖRA? Ekonomin har ju alltid satt stopp och gör det fortfarande :( Men nu kan jag ändå tänka och drömma :)
Problemet med mej är att om jag än skulle få en peng som jag var tvungen använda på mej själv, skulle jag våndas... Ska jag resa, köpa en bil, satsa på kläder, hår och träning... Vilket val jag än skulle göra skulle jag nog våndas.
Undrar om det beror på att man tror att dendär pengen bara var en engångsgrej så då blir valet så mycket viktigare? Joo, det känns så.
Men nu handlar det inte bara om allt det negativa om att vara ensam vårdnadshavare. Medan många andra med delad vårdnad har bråk, tjafs och förstör för varandra och sina barn, så har sådana som jag sluppit bråk. De beslut som ska fattas om barnen fattar jag, punkt slut. Men nog är det oändligt många gånger man tänkt tanken att det skulle vara så skönt och behövligt att ha någon att dela ansvaret med!!! För det är inte lätt att veta att man är helt ensam förälder! Den tanken bär man med sig dygnet runt året om.
När man då ser att barnen artar sig bra, är trevliga, ansvarsfulla, glada och lite galna, DÅ BLIR MAN SÅ OOOTROOOLIGT STOLT!!! Då förstår man att man har bidragit till deras personligheter i alla fall lite grann...
Sen har man ju fel många gånger och gör fel många gånger. Men jag vet i alla fall att jag har försökt göra och vilja göra mitt bästa på det sätt jag klarat av! Det känns bra :):):)
Dagens kloka ord: KÄRLEKEN BLIR ALDRIG OMODERN.
Egentligen är det inte så konstigt att jag som då är och har varit ensam vårdnadshavare till mina 3 älskade ungar sen Tesse var 7, Ante 5 och Lillis 2. Och nu är dom 20, 18 och 15!!! Men jag tycker nog att jag också var ensam om ansvaret och omtanken (dock inte i juridisk mening) ända sen dom föddes.
Uj, så konstigt stycke det blev, men jag ids inte ändra. Fortsättning och förklaring följer nedan:
Det jag tänkte säga är att det egentligen kanske är därför att jag först nu börjar nånstans inne i mej känna ett litet sug efter att förverkliga något för mej själv. Att känna att det snart börjar finnas tid och är tillåtet... bara det :)
Är man ensam vårdnadshavare med nära noll socialt nät, då blir man verkligen "bunden" (INTE negativt) dygnet runt och året om. Bara det att finnas för dom så mycket det bara går, vara möjlig att nå, lyssna, bry sig om. Att även lyssna på det som inte sägs, att se det som inte syns... Intuition! Det är så det kallas. Tror nog att den är lite mer tränad hos den som lever under de förhållandena än hos någon som inte behövt använda sig av just den, intuitionen.
Så nu till tanken på VAD SKA JAG DÅ GÖRA? Ekonomin har ju alltid satt stopp och gör det fortfarande :( Men nu kan jag ändå tänka och drömma :)
Problemet med mej är att om jag än skulle få en peng som jag var tvungen använda på mej själv, skulle jag våndas... Ska jag resa, köpa en bil, satsa på kläder, hår och träning... Vilket val jag än skulle göra skulle jag nog våndas.
Undrar om det beror på att man tror att dendär pengen bara var en engångsgrej så då blir valet så mycket viktigare? Joo, det känns så.
Men nu handlar det inte bara om allt det negativa om att vara ensam vårdnadshavare. Medan många andra med delad vårdnad har bråk, tjafs och förstör för varandra och sina barn, så har sådana som jag sluppit bråk. De beslut som ska fattas om barnen fattar jag, punkt slut. Men nog är det oändligt många gånger man tänkt tanken att det skulle vara så skönt och behövligt att ha någon att dela ansvaret med!!! För det är inte lätt att veta att man är helt ensam förälder! Den tanken bär man med sig dygnet runt året om.
När man då ser att barnen artar sig bra, är trevliga, ansvarsfulla, glada och lite galna, DÅ BLIR MAN SÅ OOOTROOOLIGT STOLT!!! Då förstår man att man har bidragit till deras personligheter i alla fall lite grann...
Sen har man ju fel många gånger och gör fel många gånger. Men jag vet i alla fall att jag har försökt göra och vilja göra mitt bästa på det sätt jag klarat av! Det känns bra :):):)
Dagens kloka ord: KÄRLEKEN BLIR ALDRIG OMODERN.
Kommentarer
Trackback
