bloggmor

 

Jag har roat mig med att jämföra hur olika lunchrestauranger här i stan tillagar stekt fläsk och stuvade makaroner. Mitt test har pågått under ca två år. I stort sett varje vecka serveras det fläsk någon dag och det finns en solklar vinnare! KÖKET på Norrbölegatan får full pott!!! Man blir aldrig besviken på deras stekta fläsk med stuvade makaroner och den pyttelilla tomaten som topping :) Jag kan inte i ord beskriva hur perfekt fläsket är stekt, lagom knaprigt och lagom salt och riktigt mört. Det tillsammans med super-duper-goda makaroner. Jag säger bara: MUMS FILIBABBA!!!

 

Impulsköpte tidningen "tara" eftersom det på framsidan stod "Sadla om efter 40 & 50". Det verkar som om jag kanske hamnar i det kvalet... När jag sedan börjar bläddra i tidningen upptäcker jag att det inte riktigt handlar om oss vanliga, lite gråa, lite lagom:a kvinnor, utan om kvinnor som VERKLIGEN gör stora förändringar, Skilsmässa, flytt, springa 370 mil genom Europa, ny karriär, ny utbildning! Näe, inte riktigt den kvinna jag tror mig vara och kan relatera till. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig för reportage.

 

Men förändringar kan ju vara lite smittsamma. Tänker närmast på mina barn. Tesse som vidareutbildar sig, Ante som vill läsa ekonomi på högskola i höst, och Lillis som fått veta att hon får sommarjobba där hon haft praktik. Life goes on! 

 

Livet har ju blivit lite grått och trist här hemma efter det att guben opererades. Att närståendepenning finns är ju bra i sig, men tiden går långsamt. Men samtidigt är det så STORT att han fick operationen och att han kommer bli återställd!!! Så varför gorma... Men man är ju bara en människa med känslor. Jag brukar smita iväg på dagarna (med gubens goda minne) så han får vila och jag komma ut. Så det löser sig, helt säkert! Hans hjärna är betydligt piggare än kroppen och det gör att han börjar vara ganska less på att inte orka nånting. Då säger jag att han ska titta på det gigantiska såret han har på magen och inse att han SKA vara slut :) Kroppen behöver läkningstid! Och då hajar han ju det. 

 

Men han frågar mig rätt ofta hur less jag är. Och visst börjar jag vara less... Men jag är ju frisk och kan göra korta utflykter. Sen har jag ju hundarna som verkligen är behövliga! Tänk, vilka promenader dom ger mig, varje dag, året runt! Inte fy skam! :)

 

 

Dags att kolla hur det går för vårt SAIK :) 

 

Höres :)